I skymningen av en stad i norr stirrade den gamle hantverkaren Zhao Guohua tyst på det framgångsrikt vävda nätet framför sin handvävstol. Mitt under nationaliseringsvågen av metallfabriker ristade han envist in uråldriga trådvävningstekniker på skylten till det nygrundade "Jin Zehong Metalwork Cooperative". "Metall ska inte bara ha ett strängt ansikte", skrev han i sin gulnade arbetsdagbok, "När 0,2 mm ståltråd dansar vid fingertopparna kan värme växa inom kallvarp och väft."

Glasväggen i Shenzhens internationella handelstorn speglade silhuetten av andra generationens arvtagare Zhao Qiming. Med sin fars handgjorda metallnätprover dröjde han sig kvar utanför Canton Fair-paviljongen i tre dagar. När den tyske klienten Schmidt förbluffades av konstnärliga skiljeväggar som filtrerade solljus men ändå välkomnade brisen, nådde detta företag i stadsdelen första gången internationella standarder. "Vi säljer inte metallnät", kommenterade Zhao Qiming det första utrikeshandelskontraktet från faxmaskinen, "utan orientaliska hantverkares poetiska dekonstruktion av rymden."

I fabrikslaboratoriet observerade tredje generationens efterträdare Zhao Zixiang beläggningspartiklar under mikroskopi. För ett decennium sedan förstördes skulpturer av tyfoner i Dubais saltspray. Nu fick beläggningstekniken metallnät att glöda i både Saharaöknar och arktiska stationer. "Farfar vävde former, far vävde ljus", höjde han ett roséguldfärgat nätfilter vid årsmötet, "och vi väver tid."

”Farfar värmde stål med kroppsvärme”, ekade Zhao Zixiangs röst genom tiden, ”Far fångade vindens konturer på ritningar, medan vi bevisar att algoritmer inte kan beräkna mänsklighetens ömhet mot metall.”